eritzkak

When the last eagle flies over the last crumbling mountain, and the last lion roars at the last dusty fountain. In the shadow of the forest, though she may be old and worn, they will stare unbelieving at the last unicorn.

I've done a lot of thinking about this lyrics, and I've never really known why, but it means a lot to me. I get a strange and warm feeling when I sing along to this. I've finally concluded that I care about it so much because I am the unicorn. I'm the last of my kind.

I've always been the last of my kind. I've never really had a friend or something that I've felt a close connection to. Okay, Nahed is a big exception, because I've never had a closer friend. Hell, we read each others thoughts sometimes! But still, she doesn't understand me in some situations. She don't know everything that's going on inside my head. I don't even understand me from time to time!

But I've learned that I'm the last unicorn. When I was younger I didn't understand that, and thought that I was a freak, and instead of showing who I really was, I hid in the shadows, not even my closest friends knew my big secret.

When I walk in the school past people, they clearly see me. I'm not afraid to show my true self anymore. Though I feel like when I walk on the road to the bus in the morning. I can feel the drivers hateful eyes on me, 'she doesn't belong here.' They avoid me, they're afraid of breaking the last unicorn.

In school, some still sees me either as a freak, or as a fake. Like a horse with a plastic horn on her head. But I'm not fake. I'm tired of hiding in the shadows. And my good friend Nahed, without her I would still be hiding in the shadows. She's that good horse friend who has a plastic horn. Not because she's fake, no, because she doesn't want me to feel all alone in this world, to lure me out of the shadows.

I see the world as the forest, and each human as a last animal. The last eagle is a human who is free, who dare to show the world what she's made of. The last lion is a human who walk with pure pride. She know she has respect in the forest, well earned respect. But all animals either hide in the shadows because they're ashamed of what they really are, and haven't seen the beauty in the animal they represent. Other tries to be 'normal' and dresses as everybody else. They cover up their unique abilities and looks, so that they can be one in the crowd.

I also think that we all are unicorns in our own world. Either we show who we are, or we hide in the shadows and cover up the only thing that makes us unique, our horn. I also think that in our own world, we are the last unicorn, while everybody else are the remaining animals in the forest.

When the first breath of winter, through the flowers is icing. And you look to the north, and a pale moon is rising. And it seems like all is dying and would leave the world to mourn. In the distance hear the laughter of the last unicorn.

I really feel sorry for those who sees me as a freak. I know what I am, I'm unique, one of a kind, the last of it's sort. I laugh at the humans that only sees me as different, outstanding. I'm just showing the world who I really am, and they just have to live with it. We can't get rid of our horns, we can't stop being unique. Stop bullying people who tries to find out what their horns abilities are, you might scare them back to the shadows, and we can't lose our last unicorn!

Eftersom att jag för tillfället bor på två platser, så skriver jag om två städer!

Olofström

På kartan: I västra blekinge.

Var i staden jag bor: I östra Olofström. Vid Brännaregården och Maxi!

Populära platser: Sjön Halen är en väldigt populär plats, både för turister och ortsbor.

Populära event: Holje marknad hålls årligen i Olofström.

Populära händelser: För ca två år sedan så började en byggnad att brinna. Den brann hela dagen, och många miste sin arbetsplats. De har fortfarande inte byggt något ovanpå, men de har rensat bort bränt trä och lagt nytt cementunderlag på platsen. En annan, och nyare, händelse var när en bostadsvilla började brinna på natten. Jag var på en övernattning två kvarter därifrån. Vi var uppe sent, och fick vid fyra reda på att ett hus varit i lågor i ca en timme. Det var en nivå 15 brand, det högsta larmet. Alla brandbilar från Olofström, Jämshög, Näsum och Karlshamn var där. Dagen efter var huset helt nerbrunnet (bortsett från en kakburk som otroligt nog klarat sig), och ingen skadade sig då huset var tomt över natten.

Mina favoritplatser: Självklart Halen. Det är en vacker plats, dock så kan det bli ett starkt nej om fel personer är där samtidigt som en själv. Jag älskar också Mollies hus. Hon bor nämligen mitt i skogen, det är riktigt fridfullt där. OCH EN MASSA RABARBER!!! Jag gillar också Pingstkyrkan där. En massa roligt folk!

Egna åsikter om staden: Medelsnitts typen som bor där har uppfattningen "jag är bättre än dig," och mycket skitsnack förekommer. Annars gillar jag lilla tysta Olofström!

Mitt betyg på staden, 1-10: 4

Sölvesborg

På kartan: I sydvästra blekinge.

Var i staden jag bor: Vid pingstkyrkan och pizzaboden.

Populära platser: Jag har inte varit så mycket i Sölvesborg, men det är en väldigt vacker stad, och det finns många vackra platser att vara på. Dock inte tågstationen.

Populära event: Sweden Rock Festivalen firas strax utanför Sölvesborg, och Killebom är också en festival (ungefär som holje marknad) och firas gladeligen.

Populära händelser: Som sagt så vet jag inte så värst mycket om Sölvesborgs historia.

Mina favoritplatser: Pingstkyrkan är en av mina favvoplatser (förutom hemma såklart), men även vägen vid glassbåten (speciellt på sommaren!!).

Egna åsikter om staden: Sölvesborg är en vacker stad, och jag är hellre där än i Olofström. Dock så är ordspråket "Det du inte vet om dig själv, det vet alla andra" obligatoriskt om man bor i staden.

Mitt betyg på staden, 1-10: 8

Mitt namn är som sagt Erika Esra Nordkvist. Jag är en fjärdedels turk från min pappas sida, annars är jag mestadels svensk. Jag föddes och växte upp i Kristianstad. Min mamma och pappa skiljde sig när jag var ca sex år gammal. Pappa var ofta otrogen mot mamma, och var sällan med oss.

Mamma och jag bodde istället ensamma i Näsby. Jag träffade fortfarande min pappa, men bara på helgerna då han var oansvarig och alltid lämnade mig för sent till skolan. Pappa fick en massa nya partners, men få som jag verkligen gillade, medan mamma nöjde sig med mig. Hon fick också få nya partners, men fel.

Jag gick på Gamlegårdsskolan till femte klass. Jag blev mobbad, och sökte in till Montessoriskolan. När vi skulle börja sexan så kom jag in. Dock så blev jag även där mobbad, och efter nästan ett år så vägrade jag gå till skolan, och mamma fick ringa Fröknegårdsskolan (skolan som jag egentligen skulle börjat på)

Jag började på Fröknegården och mådde riktigt bra. Jag gick i samma klass som min barndomskompis Robin, och vi fjantade mest runt om dagarna. Snart fick jag nya kompisar, Anita och Bojana. De fick mig att börja prata och umgås med en rad nya människor, och vi var snart bästa vänner.

I början på nian fick mamma en ny kille, Tobbe. Han bodde i Olofström, och mamma flyttade dit. Jag bodde hos pappa, men efter ungefär en månad så upptäcker jag att jag verkligen inte kan bo hos honom. Jag flyttar då hem till mamma och Tobbe, och börjar på Högavångsskolan där.

Jag träffar Mollie. I min nya klass blir jag inte mobbad, men jag känner ändå inte samma samhörighet till mina klasskompisar som jag gjort på Frökne. Mollie introcducerade mig för en rad nya kompisar, och snart fick hon mig till att börja gå på ungdomsmöten i kyrkan. Där träffar jag fler underbara människor.

Jag och Mollie söker in till NV programmet på Väggaskolan i Karlshamn innan vi slutar nian. På sommarlovet händer också ganska mycket. Jag går på Mollies släktfest på midsommarafton, och där träffar jag hennes näst näst näst näst näst.... något.... kusin Dennis. Vi börjar prata ganska mycket, och inom en vecka så är vi ett par.

Skolan börjar igen, allt fortsätter som vanligt. På nyårsafton så förlovar jag och Dennis oss, och firar på ännu en av Mollies fester. Några månader senare vänds hela mitt liv upp och ned. Jag går omkring och mår dåligt länge och skakar. Jag och Dennis bråkar om det, och gör slut.

Nu har jag börjat prata med psykologer, och börjar bearbeta det. Ca en månad efter att jag och Dennis gjort slut så blir jag och klasskompisen Simon ett par, då jag under hela gymnasietiden tyckt om honom. Vi är med varandra nästan hela sommaren, och när han åker iväg på en familjesemester i tre veckor så gör jag inget annat än att sitta hemma framför datorn och sakna honom.

Nu börjar jag skriva en berättelse. Jag har alltid haft en vild och kreativ fantasi, men jag har aldrig uttryckt det på ett så seriöst sätt. Jag skickar den till alla mina kompisar, och ber om deras åsikter. Jag pratar även med min nya kompis Nahed om hur min berättelse hade passat som en film. På dessa tre veckorna hinner jag skriva 50 datorskrivna sidor.

Det nya skolåret börjar, och jag fortsätter med det jag brukar. I slutet på November flyttar jag in hos min morbror Rickard i Sölvesborg. Just nu bor jag tillfälligt hos min mamma, då hon är sjukskriven.