Om jag tar mitt liv, så...
Brinn i helvetet, åh ni olycksaliga människor som tvunget måste sinka andra!
Varför är det så? Rädslan att bli klandrad?
Rädslan att hamna i konflikter med andra människor?
I alla fall, detta är min sida ut berättelsen.
man råkar ha ett bråk med sin kompis. Självklart drar man då fram alla vännens negativa sidor, och påpekar dem.
Antingen via mobilen, eller internet.
Självklart då så kommer ens mamma och börjar klaga.
I alla dessa år så har man strävat efter ens föräldrars godkännande.
Ganska svårt med en pappa som inte bryr sig, o en mamma som bara berömmer det hon önskar hon själv gjort.
Minsta spydiga kommentar, och man har sin mamma hängandes över en. Med hela ansiktet spänt.
Varenda muskel anstränger sig för att se bestämd ut, istället formar det sig till ett monster.
Ett monster som öser ur sig känslor från sin egen uppväxt.
Allt det hennes barndom gick ut på faller nu över mig. Och jag kan inte hjälpa att min mormor var en idiot!
Utan föräldrarnas godkännande känner man sig misslyckad.
Ganska svårt att må bra om alla skäller på en, eller bara ignorerar en.
Speciellt svårt är det om man blivit utsatt för saker tidigare..
För mig var det runt fem år av sexuella utnyttjanden! Fatta vad det tär på en!
Att tvingas bära med sig de känslorna resten av livet.. man vet aldrig när de ploppar fram.
"Jag kände hur droppen rann nerför kinden, och in i mungipan. smaken av salt fyllde min tunga. Fan vad jag mådde skit!"
Man kan må hur bra som helst. Hur länge som helst.
Ett litet tecken på missnöjdhet, och alla de där känslorna dyker upp..
Jag vet då någon som inte kommer kunna sova i natt!
Man blir bestraffad, sedan är det helt plötsligt ens eget fel att man blev det.
VAD I HELVETE HAR JAG NU GJORT FÖR FEL?!
OMFG, lämna mig ifred!!!
Alla dessa känslorna, plus att man varit mobbad och utstött, ensam i fyra år. Det blev lungt ett tag..
Sedan blir man lämnad igen, av sin allra bästa vän, i en helt ny skola i en helt ny stad.
fatta vad jag mådde SKIT!
Men, ingen såg det. Och ingen ser det fortfarande.
Människan är bra på att dölja känslor. Det suger.
Om jag inte haft min Dennis hade jag lätt kunnat skriva här att jag kunnat ta mitt liv.. Hade inte funnits något att leva för annars.
Okej, detta är nog första gången jag skriver nånt som jag kommer skriva nu, icke-troende o allt, men...
Om det finns en gud, flera gudar, vad för något som helst där uppe! Snälla, låt mig klara av all denna skit.....
